Vi föreställer oss att Abraham hade en gloria. Men så var det knappast. Inte bara en gång utan två kastade han sin hustru åt vargarna. När de reste genom Egypten sa Abraham till Sara: "Du är en vacker kvinna. Jag är rädd att egyptierna kommer vilja döda mig så att någon kan ta dig till hustru, så vi kan väl säga till dem att du är min syster" (se 1 Mos 12:11-13).

Farao hämtade faktiskt Sara till sitt harem - och gav "brodern" Abram en massa får, boskap, åsnor, tjänare och kameler. Istället för att få skuldkänslor och erkänna säger Abram bara: "Tack så mycket." Och om du tycker att det är illa kör Abraham hela "hon är min syster"-grejen en gång till när han och Sara befinner sig i Negev senare som det berättas om i 1 Moseboken 20.

Varför ger inte Gud bara upp när det gäller honom? Eftersom Abraham inte ger upp om Gud!

Abraham nådde faktiskt punkten i sin vandring med Gud där det står på hans meritlista: "Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft - han var omkring hundra år gammal - och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria" (Rom 4:18-21).

Lägg märke till orden "fick kraft genom tron". Guds plan är inte att förkasta dig utan att utveckla din tro och använda dig till att ge hans namn ära.