Charles Swindoll berättar historian om det givande trädet:

"När pojken var ung slängde han sig från trädets grenar, åt dess äpplen och sov i dess skugga ... Men när han växte upp tillbringade han mindre och mindre tid med trädet. "Kom, låt oss leka", sa trädet. Men den unge mannen var bara intresserad av pengar. "Ta då alla mina äpplen och sälj dem", sa trädet. Det gjorde mannen och trädet var lyckligt. Han kom inte tillbaks på lång tid, men trädet log när han passerade förbi en dag. "Kom då, låt oss leka!" Men mannen, äldre och trött på världen, ville komma bort från allt. "Hugg ner mig. Ta min stam, gör en båt, så kan du segla iväg", sa trädet. Det gjorde mannen och trädet var lyckligt. Många årstider gick - och trädet väntade. Till sist kom mannen tillbaks, alltför gammal för att leka eller jaga efter rikedomar eller segla på haven. "Jag har en ganska bra bit kvar. Sätt dig här och vila", sa trädet. Det gjorde mannen och trädet var lyckligt."

Swindoll fortsätter: "Jag tittade in i brasan, jämförde mitt liv, som äldre, med trädet och pojken. Jag identifierade mig med båda - och det gjorde ont. Hur många givande träd har det inte funnits? Hur många människor har inte gett sig själva för att jag skulle växa, uppnå mina mål och finna helhet och tillfredsställelse? Tack Herre, för var och en. Den kvällen kröp jag till sängs. Jag hade gråtit, nu log jag. "God natt, Herre." Jag var en ödmjuk man. Tacksam för att jag tagit tid till reflektion."

Paulus mindes dem som hjälpt honom - och det borde du också göra.